Hej alla
Det var ett tag sen sist jag hördes av......
Det har ju hänt en del under tiden och jag kommer inte kunna ha någon möjlighet att redogöra för dem på ett ingående sätt här på bloggen det förstår ni säkert.....:-)
Det har ju gått oerhört starkt framåt på min fysiska front. Jag har den senaste tiden så har ju gått enormt mycket på min rehab träning
Jag har idag när jag sitter och skriver detta så har jag gått 3,5 km på en rekorstid som var
Just att få känslan att köra slut på mig är fantastiskt skönt för ens välbefinnande och får en att få ut aggresioner och besvikelser på ett bra sätt samtidigt som denna välbefinnande känsla sköljer över ens dåliga mående. Detta är en jättebra medicin som funkar kanon.
Det stora stenen som jag just nu tampas med är ju att komma tillbaka till vidare steg mot friskhet. i min plan mot friskhet så ingår det ju att få komma igång och arbeta.på 25%
Men det verkar inte helt enkelt att komma igång och göra det eftersom man fortfarande är sjuk och dessutom varit allvarligt sjuk.
Det verkar precis som om arbetsgivare är rädda att låta en provjobba eftersom man varit sjuk,
Känns otroligt ledsamt att uppleva detta trodde inte det skulle ta mig så hårt mentalt att inte få jobb men det har det gjort.
Att med automatik förvandlas till en andra klassens medbrgare och få en känsla i kroppen att man inte duger något till trots man kämpat något enormt med min rehabilitering den känslan är fruktansvärd.
Jag var j på möte med försäkringskassan och min personliga handläggare och det var ett möte som fick mig att ändra mina förutfattade meningar om mötet.
Det var verkligen ett bra möte och försäkringskassans representant var väldigt trevlig och tillmötesgående.
Så nästa steg blir att få ett möte med arbetsförmedlingen och försäkringskassan där vi ska diskutera framtiden och återgången mot en arbetsmarknad.
Men rent mentalt så är det just att stå utanför samhället på något vis som tär mest på mig. Att inte kunna känna att man bidrar med något produktivt, att man inte för den sociala interaktionen i det vardagliga arbetslivet, att inte få beröm eller kritik för är oerhört påfrestande.
Jag har många kontaktytor som jag försöker utnyttja i mina försök att åter träda in på arbetsmarknaden så vi får väl se hur det kommer att te sig framöver.
Jag har idag också beslutat mig för att upphöra med mitt facebook konto där jag tidigare marknadsfört min blogg.
Att jag valt att avsluta det forumet är att dels tar det för mycket tid och dels upplever jag att det skapar en del bekymmer som jag inte känner mig bekväm med
Men hoppas många av ens tidigare fb vänner kan ge sig till kännas här på bloggen istället.
Må så gott så hörs vi
kram
God morgon!
Märker och förstår din frustration.
En gång fick jag ett mycket gott råd, att påminna mig om att allt måste få ha sin tid. Att vissa saker inte går att skynda på. Som att det tar 9 månader för en baby att bli redo att klara att födas. Eller den tid det tar för ett frö att gro och växa. På samma sätt är det med processen att läka. Vi kan skapa bra förutsättningar för läkande men inte själva bestämma hur snabbt det ska gå...
Vad jag förstått så är det vi som tycker om att vara igång, skapa, producera och att ha mycket på gång samtidigt som löper risk för att bränna för mycket energi. Utmaningen efter den smäll det leder till är nog att inte fortsätta med samma beteende, att vilja för mycket för snabbt.
Var rädd om dig!
Hälsningar
Elenor