Då var klockan snart sju
Och jag säger godmorgon till er alla er som är inne och läser här. Jag ligger i sängen och funderar på hur livet ter sig och har just pratat med min nya sjuksals kamrat som precis upplever samma psykiska oro och samma ångest som jag upplevde e första dygnen av min sjukdomshistoria.
I min sjukdom har jag ju fått hjälp med att hantera min oro och ångest genom dels mediciin och sen har vi ju en underbar kurator på avdelning.
Har fått chansen hos henne att kunna ventilera saker som jag känner en oerhörd besvikelse över samt fått nya perspektiv på saker som jag gjort tidigare med automatik utan att reflektera. Detta blir ett jobb som kommer ta mycket kraft men om måste göras. Kuratorn har även hjälpt mig med att inte lägga så mycket kraft och energi på saker som stör mig, utan istället lägga energi och kraft på saker som gör mig friskare och gladare vilket är oehört viktigt.
Sen måste jag tillstå att jag kan ju upplevas som rätt så ego i denna situation jag befinner mig i, men det måste jag tyvärr vara, för nu är det jag som ska bli frisk. Så om jag inte hör av mig till er får ni ursäkta men det är fullt tillåtet att själv slå en signal och höra hur det är med mig och var inte rädda för det, för det blir någon slags terapi och prata om det som inträffat Ni andra som har svårt att acceptera detta och ser mig bara som ett stort ego har jag tyvärr inte tid att lägga någon energi på just nu.
Jag kan inte förstå hur man kan uppfatta dig som ego i denna situation? Det är för mig fullständigt obegripligt och dessutom...HUR mår de som tycker så? Nej, Jörgen, kommentera inte ens dessa dumheter. Som du skriver, lägg INGEN som helst energi på dessa individer! Må bäst, vännen! Kram Bodil