Ja det är inte lätt att återge detta året i ett enda blogginlägg.
Men man kan väl säga att något av ens värsta mardrömmar besannades den 19 februari då jag blev svår sjuk och förlamade i min vänstra sida och då framför allt vänster ben och arm.
Det blev sjukhusvistelse i 19 dagar och hela ens tillvaro ställdes på ända. Hur skulle mitt fortsatta liv te sig??
Hur skulle mitt och min familjsliv se ut i framtiden det var många frågor som snurrade i huvudet efter den akuta fasen var över.
Innan jag och läkarna fått klart för sig vad det egentligen hade drabbats av. Till slut kunde man konstatera att det utlöst av stress och jag fick en diagnos som egentligen innebar att hjärnan stängt av kroppsfunktioner för att spara min kropp från att gå sönder. Diagnosen blev dissociativt syndrom
Jag hade helt enkelt levt ett liv i alldeles för högt tempo och oftast prioriterat bort mitt egna mående.
Eftersom jag är en envis jäkel så bestämde jag mig redan i sjuksängen att jag skulle tillbaka till ett så bra liv som möjligt och att det inte fanns några genvägar till detta. Så det blev intensiv sjukgymnastik redan på sjukhuset.
Det blev också en hel del googlande över vad som egentligen drabbat mig för jag ville ju veta så mycket som möjligt om min diagnos.
När jag sedan äntligen skulle komma hem så insåg jag egentligen hur sjuk jag var och hur omständigt allt vardagsliv blev. Jag kunde ju knappt gå på toaletten själv och jag hade hjälpmedel till dusch bad etc.
Jag fick installerat en sak som gjorde huvudändan på sängen höj och sänkbar.
Detta eftersom jag tillbringade oerhört mycket tid i sängen och jag sov ju väldigt mycket.
Det var en stor pers för hela vår familj och tillvaro som i ett enda ögonblick slogs i sönder där saker man tagit för självklart inte längre var självklara.
Efter detta följde en tid med kamp för att få rätt vård och komma till rätt rehabilitering. Ddet gjorde ju inte sig självt och devisen att man måste vara frisk för att vara sjuk fann sig tillrätta. Men min envishet har varit en sån tillgång i denna resa så det är väl det som gjort att jag orkat kämpa.
Till slut kom jag till somatisk dagrehabilitering vid Sjukhuset i Hässleholm vilka har varit helt fantastiska. Där har jag haft tillgång till ett helt team med olika spetskompetenser och de har verkligen varit fullblodsproffs som hjälpt mig att ta stora steg mot friskhet.
Eftersom min sjukdom var en väldigt ovanlig åkomma och jag börjat blogga om den så nådde den snart media och en repporter på radio P4 lyckades läsa min blogg och ringde upp mig och frågade om jag skulle vara intresserad av att medverka i hennes radioprogramm för att beskriva min story.
Självklart ville jag det och på detta så rullade mediacirkusen vidare och jag blev förstesides stoff på aftonbladet och lokaltidningen hörde av sig.
Efter det va det expressen och kvällsposten som hörde av sig och ville göra reportage. Denna cirkus ledde mig såsmåning om till TV4 morgonsoffa och jag satt i studion ihop med Steffo och Jenny Strömstedt.
I studion så råkade vi även träffa Peter Forsber och Mats Sundin
Ett stort och väldigt påtagligt minne som man kommer bära med sig resten av livet.
En stor grej under året och min sjukdomsresa var ju när jag slutade med mina mediciner helt tvärt, jag tog ju starka smärtstillande och någon enstaka "måbratablett" så det var inte en dans på rosor att sluta med dessa tabletter helt tvärt.
Jag hade en fruktansvärd avtänning och en abstinens som hette duga men jag är stark i mig själv och viste att om jag gav mig in i det så skulle jag reda ut det.
Den första veckan var helt enkelt fördjävlig och jag sov oerhört dåligt och det var bara tack vare min envishet och stödet av min familj som gjorde att jag rodd det i hamn.
Teamet i Hässleholm var väl inte direkt överlyckliga över mitt tilltag utan tyckte det mer eller mindre var korkat men återigen det var min kropp och mitt beslut som jag tog konsekvenserna av fullt ut.
Humöret svängde ju också rätt så kraftigt under denna period och jag får verkligen tacka min familj som orkade stå ut med mig i den stunden.
En väldigt stor grej så klart var ju när jag åter kunde börja använda mina ben, att få känna den känslan är ju så oerhört svår att förmedla. Att åter kunna känna att ens ben bär en och att jag faktiskt kan förflytta mig på egen hand ett steg den känslan är obetalbar.
När sedan väl det första steget var taget och jag viste att jag någonstans i hjärnans skrymslen hade en förmåga som gjorde att jag åter skulle kunna gå.
Jag viste ju inte i vilken omfattning mina ben skulle bära mig och hur det skulle se ut när jag började gå, men med god hjälp och ett fruktansvärt jävlar annamma så har jag steg för steg utökat min gå rundor till numera träna upp muskelatur och annat för att så småningom kunna springa och då lite längre sträckor.
Ett annat galet tilltag under året var ju under oktober månad då jag fortfarande satt i rullstol men gav mig tusan på att jag skulle ha en motorcyckel. Har ju haft en stor längtan efter det under många år och jufriskare jag blev så kom också rastlösheten så jag bestämmde mig för att införskaffa en motorcykel som jag skulle fixa med i garaget då rastlösheten trädde in.
Det blev en hel del putsande och skruvande med denna skönhet. Jag har som mål att senast den 1 maj åter kunna sätta mig grensle över den och köra. Ska bli en sån skönhetskänsla som är obeskrivbar.
Att under sommaren kunna vara på semester med familjen och bo i en husvagn på en campingplats och få njuta av detta var ju inget man trodde skulle kunna existera då man 4 månader tidigarelegat svårt sjuk i en sjukhussäng på centralsjukhuset.
Men även detta gick och vi hade en förträfflig vecka på västkusten med sol och bad. Att sedan bara kunna omge sig med folk man känner en tillförlit till kändes ju helt suveränt.
Att få med alla bitar under året är ju svårt i ett enda blogginlägg men här har ni fått en resumé över året och de stora händelserna som inträffat under året när man summerar det.
Att jag skulle vara så härpass bra redan efter 10 1/2 månad slår ju alla rekord och man har fått en erfarenhet som inte många i vårt avlånga land innehar. Det har också gett mig ett perspektiv på min och min familjs tillvaro som är klart annorlunda än innan jag blev sjuk.
Allt annat än mitt mående och min familj är numera saker som inte har någon betydelse i det stora hela.
Stora kramar och ett gott nytt bättre 2014 och god forsättning