Godmorgon
Sitter åter här på morgonen med min kaffekopp och försöker sortera mina tankar över vad som händer i min resa mot friskhet.
Känner att allt inte går min väg nu och att jag börjar bli irreterad. Jag vet att irritation, ledsamhet, ilska kan vara positiva faktorer som gör att jag kämpar ännu hårdare. DE faktorerna kan vara att man eldar på ännu hårdare,Men det kan också vara negativa faktorer som gör att man blir bitter, blir ledsen över att saker och ting inte kan gå som jag vill.
Och bitter är det sista jag vill bli därför ska jag ta de positiva faktorerna med mig och nonchalera de negativa.
Ni undrar förstås vad det är som är problemet, men jag vill inte gå närmare in på det här i skrift utan kan bara konstatera att vissa människor har inte den empatiska förmågan. Utan det känns istället som man blir i frågasatt över sin egen förmåga att kunna avgöra hur frisk respektive sjuk man är. Man drar helt enkelt slutsatser utan att ens rådgöra med mig personligen vilket jag blir ledsen för.
Att sen inte kunna tala i klarspråk över vad det gäller utan att få repisalier för det i ett senare skede tycker jag är alldeles skevt.
Att yttrandefriheten har ett så stort pris att det kan gå ut över ens rehabilitering är för mig ofattbart.
Jag vet att jag har lång väg kvar att vandra i min sjukdomsresa men jag blir definitivt inte friskare av att personer som inte känner mig uttalar och förutsätter en massa utan att ha ordentligt på fötterna. Den person som känner mig bäst och min sjukdom är jag själv. Jag är ganska klarsynt över den problematik jag står inför och skulle jag själv inte se de felaktigheter jag ibland gör med min sjukdom så rättar min fru till de ev. misstagen omedelbart.
Att förståsigpåare utan för min bekantskapskrets som tror sig veta en himla massa om mig och min situation betackar jag mig för på det bestämdaste.
Folk får gärna hjälpa mig på traven mot friskhet med kommentarer, positivism och glada tillrop. Jag tar gärna emot ifrågasättande också från de som har kunskap om min situation, men folk som endast försöker leta fel och lägga krokben för min framfart mot friskhet kan jag vara utan.
Jag och min familj har kämpat något enormt för att jag ska komma tillbaka till en bättre och friskare människa än jag var tidigare. Allt det arbetet ska inte få kastas omkull för att vissa personer inte inser min envishet och entusiasm som en tillgång.
Jag ska dock inte låta mig nedslås av detta utan knyta min näve i byxfickan och kämpa ännu hårdare för att visa de som inte tror på mig att jag kommer bli en man som kommer att möta samhället som en starkare, klokare och en erfarenhet i bagaget som inte många i detta land förfogar över.
Jag har nu påbörjat att ta tag i mina universitetstudier och faktiskt gjort den första uppgiften på vårterminens kurs. Känns väldigt bra och stimulerande att påbörja de studier jag tvingades lägga ner när jag blev sjuk.
Så vi får väl se hur pass betungande de studierna kommer bli, men hoppas att huvet och kroppen mäktar med det. Jag måste ju försöka och skulle det inte gå så är det ju bara att backa bandet och ta det lite lugnare.
Som avslutning på dessa tankar vill jag passa på att tacka de som försökt lägg hinder i min väg för bra bränsletillförsel i vägen mot min friskhet, för nu brinner glöden inom mig ännu mer för att bevisa att jag kommer vara en ännu bättre rustad man i framtiden. Både kunskapsmässigt men också fysiskt och mentalt starkare.
Jag ska också visa personer som betvivlar på min kapacitet att med kunskap och pennans makt kommer jag erövra nya områden.
Jag kommer att omgärda mig av folk som tror på mig och min förmåga och som får mig att växa. Betvivlar och folk som inte har någon tilltro till mig och min förmåga kommer jag heller inte att krusa, utan med min envishet visa dessa människar att det är deras förlust och att dom helt enkelt valde att satsa på fel häst:-)
Ja jag kan kanske känna igen mej lite i det du skriver. Tyvärr finns det förståsigpåare fast de inte har nån jäkla aning om vad de snackar om. Kanske bara för att det ska se fint ut på nåt papper? Jag själv har nu kravlat mej rätt fort upp till att jobba 75%. Det var meningen att jag skulle vara uppe på 100 nu till veckan, men då kroppen inte riktigt vill det än, så sjukskrev min läkare mej en par veckor till på 75.
Direkt ringer försäkringskassan och säjer " men vaa?? det var väl inte det här vi kom överens om??! "
Hon tyckte för övrigt att jag kanske borde skola om mej?
När man kämpar och kämpar hårt för att ta sej tillbaka, är det sorgligt när de vill rycka bort mattan under fötterna på en.
Jag förstår att du har mycket att kämpa med, dels med dej själv och myndigheter kan jag tro?!
Fortsätt kämpa nu som du gör, ta ingen skit!
Styrkekram!