2013-05-09

 
 
Hej alla läsare
 
Idag har jag varit trött och lite tillbaka dragen. Jag började ju dagen redan halv sex och det är hopplöst trist, vill ju kunna sova när man väl kan. Känns ju lite onödigt att vakna så tidigt när resten av huset ligger och sussar till klockan är åtta.
 
Men det finns inget att göra åt det, bara att försöka se det positivt att man får ut maximalt av dagen ;-ade runt ) började med att rulla ut i köket för att sätta på kaffet.
Satt och surfade runt lite under tiden jag avnjöt kaffet i lugn och ro.
 
Satt och filsoferade lite under morgonen i min ensamhet. Tänkte att vad händer om jag inte kommer att bli frisk från detta även om läkarna sagt att jag ska bli 100 % återstäld så dök tanken upp i mitt huvud.
Vill ju inte tänka så utan bara ha fokuset att bli frisk, men tänk om detta skulle hända vilken missberäkning. Men känner någonstans att jag måste ha en beredskap för detta även om det inte kommer ske.
 
Sen tog mitt logiska tänkande över,  att varför ska jag sitta och fundera på något som alla säger inte kommer inträffa och som jag inte vet ett dugg om. Hur det kommer se ut i framtiden är ingen idé att sia om nu utan bara fokusera på att göra det bästa av min situation och delta i allt utifrån vad kroppen säger.
 
Satt även och tänkte på mitt jobb, som jag längtar av att känna mig behövd att få delta i en social gemenskap utanför hemmet.
Att få veta att man har en trygghet i ett jobb om man trivs med är ju en oerhörd lättnad att slippa fundera på det.
 
Alla saker som man kan sluta grubbla på och koppla bort för att inte deppa och fundera på hur allt ska te sig om jag inte blir bra inom en snar framtid utan tvingas inse att detta kommer ta tid, hur ska jag då reagera.
 
Har ju i sanningens namn trott att detta kommer jag fixa inom några månader men börjar bli skeptisk till det, faktiskt eller så är det så att jag nu börjar inse vidden av min sjukdom och att jag tvingas kapitulera temporärt inför detta faktum.
Står inte riktigt ut med den tanken, den är oerhört jobbig att konstatera, pallar inte det.
Har ju hela tiden  varit på gott humör för jag tror att det inte ska ta så lång tid, men det är nog ett luftslott som jag byggt upp för att inte kapitulera inför min sjukdom.
Men kapitulationen kryper äckligt nära mig denna morgon då jag på något vis får inse att det kommer ta tid, att jag kanske kommer att behöva sitta i rullstol ett bra tag till kanske, men jag ska göra altt som står i min makt för att denna profesia inte ska få falla in.
 
Kommer inte tillåta detta att hända....... kanske jag inte kommer att kunna klippa häcken till efter midsommar men att sitta i rullstol hela sommaren inte en chans.
 
Kommer träna stenhört men efter besöket i Hässleholm har jag på något vis fått upp ögonen att oavsett hur jag tränar så kommer det att ta tid och den tiden hade jag inte planerat för, därför känns det tungt att få insikt i detta denna morgon.
 
Mår så jäkla illa avdetta jävla faktum, sanningen är grym ibland, men kommer fortsätta kämpa som en jäkla igel för att detta inte ska bli min verklighet.
 
Sen även om jag nu fysiskt sätt ska fixa det inom en snar framtid så har vi ju den psykiska plattformen som innefattar tiden för att få ett nytt livsmönster befäst i min kropp vilket är lättare sagt än gjort.
 
Att inte hela tiden ha saker att göra utan faktiskt stanna upp och tänka efter , att njuta av livet och kunna lyssna på sin kropp utan att få dåligt samvete.
Är fullt medveten om att detta kommer ta tid och det är ju det jag behöver, men jag vill ju inte spilla mer tid på denna jäkla sjukdom.
Frustrationen kommer mer och mer krypandes över att det ska sådan tid bara för att jag stressat på så, trodde inte i min vildaste fantasi att detta skulle vara så svårt, men tydligen.
 
Har varit ute och stuckit lite maskrosor i det fina vädret men kände mig faktiskt trött runt lunch så jag och Ludde rullade in och lade oss att sova middag, blev faktiskt 1 1/2 timme och under tiden hade frun förberett all mat, hon är så duktig som drar ett sådant lass.
 
Sen kom svärmor och Olle  har varit här hela eftermiddagen och grillat och umgåts, de är så måna om en, vilket jag uppskattar väldigt mycket.
Det är så roligt när de kommer och kunna sitta ner och prata så naturligt och avspänt, ett privilegium att ha sådana svärföräldrar.
 
Senare under eftermiddagen kom även fruns syster och hennes gubbe och deras barn. Tony som gubben heter hjälpte mig med gräsklipparen att få in snöret eftersom fjädern som gör att snöret åker in hade gått av.
Efter lite trixande så fick han igång monstret och vi kunde köra några testrundor på gräsmattan, vilket monster det är kör över stock och sten.
 
Skulle även hjälpa mig att installera en knapp som man kan trycka in och stanna den omedelbart om något skulle hända under tiden man klipper och skulle man i värsta fall ramla av den så kommer den ta allt i sin väg.
 
Nu fikade vi med vanilj munkar och muffins satt väldigt fint:-)
 
När de körde hem så rullade jag in i sängen för att surfa och blogga lite fick ju även snaska i mig en påse lösgodis så det stod mig upp i halsen, hahahaha
 
 
Så nu kojar jag inför morgondagens utmaningar och tackar er läsare för ni följer mig
 
TACK
 
 

Kommentarer :

#1: Anders

Förstår din frustration idag PJ. När uppsatta tidsplaner inte följs så känns det jobbigt. Med tanke på din situation så blir det ju klart ännu värre
Som du säger, att sitta i rullstol på sommaren är ju ingen höjdare. Har du fått hem den nya stolen som skulle vara lite svalare?
Ha en skön helg! :-D

Svar: Ja jag gillar inte att tidsschemat spricker gör mig förbannad och lätt irreterad och idag är ingen bra dag alls
Jörgen Ekeberg

skriven
#2: Sofia

Vet du vad? Jag tror att ju mer du vågar möta sorgen och alla de andra rackarns känslorna av besvikelse, ilska, frustration osv desto fortare kommer ditt tillfrisknande att gå. Jag ser det som ett sundhetstecken att du känner som du gör. Tidigare har jag i stället känt lite oro när det mest verkat vara tjo och tjim - och det här fixar vi snabbt! En hel människa är kropp OCH psyke, psyke OCH kropp. Allt hänger ihop och ju mer du tar itu med inuti desto mer resultat kommer du att se, tror jag. Var snäll mot dig själv och tänk inte så långt fram. Naturligtvis kommer du att bli frisk igen, men nu gäller här och nu, en dag i taget. En vacker dag när du minst anar det kommer din varelse att överraska dig och vara sig själv igen. Eller helt ny och ännu bättre än förut.

Stor kram och heja dig!

Svar: Ja du har säker rätt igen sofia :-D Men innan har jag precis som du skriver att detta går över snabbt sen e jag på banan igen, men får nog börja inse att det tar tid och att allting annat får vänta tills jag är redo att möta min gamla vardag, på något vis upplevs det som jag tappar lite av motivationen och sporren när jag tvingas inse detta. Lite trist men jag kommer igen ska du se när detta är över
Tack för kramen och skickar en minst lika stor tillbaka
KRAM
Jörgen Ekeberg

skriven
#3: agneta björk

Nja, Jörgen....nu tycker jag faktiskt att du stressar. Vad är detta för trams (ursäkta) "tänker inte sitta i rullstol, i sommar" Ta det med ro...sikta på nästa sommar, så du verkligen blir bra. Jag vet att det är frustrerande och hemskt, men du är lovad...att bli frisk. Hur många av oss, sjuka, får höra det?? Snälla du ta det lugnt och bli frisk. KRAMIS

Svar: Ja jag vet Agneta att jag kanske snabbar på för fort, men vill ju jäkla gärna komma tillbaka............Och jag vet att det är skönt att få höra att man ska bli frisk, men just nu tröstar det inte en direkt utan vill ju så jäkla gärna komma tillbaks till mitt forna jag....
Jag har ju redan haft tankar på utlandssemester och träning hos Helena din dotters kompanjon etc etc
Vill ju hur mycket som helst men vill inte grusa mina planer men kanske tvingas och det känns bittert.
Men men nya dagar skall komma tids nog
Kram
Jörgen Ekeberg

skriven
#4: Sofia igen

Men vad säger läkarna? De borde ju kunna ge dig en realistisk tidsram att förhålla dig till, eller vet de inte?

Något jag tyckte var väldigt skönt med den läkare/psykiatriker jag gick hos var att han till att börja med förbjöd mig från att göra grejer. Ingen resa på tre månader. Inte fler sociala aktiviteter än dittendatten per vecka fram till jul osv. Det hjälpte nåt enormt att någon annan tog kommandot. Jag ville ju göra allt, orkade inget, och hade dåligt samvete och frustration för allt, vilket gjorde att jag orkade ännu mindre. Men gjorde jag som han sa kom orken tillbaka. Det är också ett gott råd jag vill skicka vidare - när tröttheten kom fick jag rådet att falla ner i den, att verkligen känna efter och till och med säga "jag är så trööööööött", i stället för att gå emot tröttheten och försöka gaska upp sig och sin energi så ska man bara kapitulera och stänga av ett tag. Gör man så upprepade ggr blir man snart piggare. Men det där verkar det som att du redan kan. Du vilar ju sketabra :-)

Svar: Hej sofiaI början var det en person som sa till mig att kapitulera i din sjukdom och jag tänkte att är du dum, kommer aldrig att kapitulera. Men nu förstår jag vad hon menade att inte hela tiden visa sig så duktig att lyssna på kroppen och låta den styra ens aktiviteter.
Så nu har jag precis sovit en timme gött det, och utan dåligt samvete.
kram
Jörgen Ekeberg

skriven

Kommentera inlägget här :