Denna morgon skriver jag ett litet inlägg här istället för på bloggen. Känner mig lite bitter för att mina tidsplaner i synkar med min kropp. Har ju hela tiden sagt till mig själv att detta fixar sig snabbt. Men får nog inse fakta att det kommer ta lite längre tid än vad jag fantiserat ihop.
Har ju redan haft planer på utlandets resa, jobbet,träning på gym etc etc. Men tvingas nu kapitulera från detta eftersom det tar mycket längre tid och det gör mig så frustrerad och irriterad.
Att den stress jag utsatt mig för tidigare skulle få sådana långdragna och allvarliga konsekvenser skulle jag inte i min vildaste fantasi kunna föreställa mig.
Men men................
Jag har ju fått höra att jag ska bli frisk och det är ju positivt men en tröst som inte räcker just i detta nu.
Jag skrev detta i min status igår på facebook och fick en massa kommentarer om att vara rädd om mig och att ta det lugnt alla kommentarer ville mig så väl.
Men frågan är om jag vill ta det lugnt, jag vill kanske göra det på mitt sätt och det som känns bra för mig. Inte hela tiden ta det lugnt, stressa inte etc. etc.
Vet att det är av omtanke men ändå. Att acceptera sin funktionsnedsättning är kanske bra, men jag kommer aldrig acceptera detta och kämpa för att komma tillbaka till min gamla vardag utan att stressa dit.
Vet att jag behöver tid på mig för att bli frisk och återhämtad men blir bara ännu mer stressad av att inte ha något att göra, mår rent av dåligt att inte kunna göra de saker som jag brukar göra. Ta ex att klippa gräset det vill jag göra nu och vill inte att någon annan ska göra det.
Trött på att alltid be om hjälp med saker vill ju kunna göra något själv som jag tidigare gjort.att alltid vara beroende.
Att jag klarar mina vardagsbestyr så som att tvätta mig laga lite enkel mat, grilla på grillen etc. är inte tröst nog vill vidare i min resa tillbaka. Drivs av en synnerligen stark kraft framåt som vill så mycket mer.
Jag vet ju saker som jag måste bli bättre på så som att säga nej när jag inte kan eller vill själv, att göra saker för andra för att jag själv ska få bekräftelse måste upphöra, jag är bra som kille fast jag inte gör en massa saker till allt och alla.
Duger som jag är är en bra delvice.
Nog tjatat om detta denna morgon, nu har jag fått ur mig min frustration och mina tankar.
Igår så putsade jag pojkens gamla cykel och lade in den på blocket och fick den såld, så gööttt.När köparen stod på uppfarten kom nästa spekulant men fick ju säga att den såldes precis.
Annars fördrev jag tiden rätt mycket i sängen igår, pojken hade kompis här och spelade tv spel och frun och tösen var på marknad.
Kände igår att jag var irriterad på morgonen frustrerad över min situation. Dammsög och det bara krånglade hela tiden så jag lade ner det projektet gick och satte mig i avslappningsfåtöljen och varvade ner och det fungerade perfekt.
Behövde coola ner mina känslor lite och slappna av och gå ner i varv, bra beslut Jörgen.
Efter massagen kändes det mycket bättre faktiskt och jag skriver inte detta för att göra reklam eller överdriva utan det var den faktiska känslan.
Idag blir det nog lite puts på gräsklipparen bra motion för min arm som får vägledning av min friska högerarm.
Må så gott alla goda vänner som peppar mig längs resans gång
Kramar
Älskade vän, såklart ska du aldrig, acceptera ditt handikapp, eftetrsom du kan bli bra :-) Och att åka p resan i rullstol, klarar du galant, Jörgen. Men det du måste lära dig mer....är tålamod, allt går mycket saktare än man vill. Men alldeles rätt, skriv av dig, gråt, var förbannad...det hjälper. Känns bättre efteråt.
Din störste beundarinna, kramis